De senaste dagarna har jag funderat mycket kring motstånd. Ett kinesiskt talesätt säger att om du upplever att du går i motvind, då går du åt fel håll. Är det alltid så? Tänk vad spännande om vinden kan vända? Vad jag menar är att om människor delar in varandra i kategorier, ung - gammal, kvinna - man, så måste de egenskaper som tillskrivs den ena parten vara skilda från den andra. I helgen var jag på besök i Stockholm och hade bokat biljetter till en teaterföreställnig. Jag frågade om priset för barnen (de unga) var den samma som för vuxna, eftersom pensionärerna (de äldre) hade reducerat pris. Jag fick veta att barnen kostade som vuxna. På kvällen när teaterinsläppet ägde rum stoppades vi med orden:
- Barn får inte vara här
- Varför?
- De gråter och skriker och stör de andra gästerna, då måste ni gå ut omedelbart!
Alltså, vi fick gå in på nåder, barnen (de unga) studerade de äldre och skrattade när de skrattade, tittade allvarligt när de vuxnas ögon vattnades, för inte grät väl en vuxen och störde de övriga? Det var då jag kände att vi människor är rädda för emotioner, hur vi ska hantera dem. Om man inte får visa sina känslor öppet var tar de vägen då? Djupt unbäddade i det undermedvetna, vilka uttryck får inte det? Den här kvällen så roade sig ung som gammal, kvinna som man åt samma teaterföreställning. I mörkret kom emotionerna fram som helande solstrålar mot nakenn hud. Värmande och inerliga skratt blandades och frigjorde människor. Vi är falla födda som människor. Det som förenar är större än det som särskiljer. //Maria Björkehed
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar