En bild av det mänskliga sammanhanget

En gammal murare och stensättare väl biten av ett långt yrkesliv utomhus berättade om hur det är att bygga en mur av natursten.

Det hela kom sig av en sammankomst vid Vitemölla på Österlen där en meditationsring av sten uppförts av just denne äldre yrkesman. Uppdraget att göra meditationsringen var given av församlingen i Kivik. Detta var ett tillfälle att tacka de ideella krafter som skapat ringen och möjligheten till densamma.

Nå, stensättaren fick frågan hur det går till att passa in natursten till en mur, om det var svårt eller ej eller hur man ser att en sten passar. Han svarade som så att en sten man tar upp från stenhögen i akt och mening att bruka den lägger man icke åter. En upptagen sten måste passas in och den kommer att passa in. Han fortsatte, - om man tar upp en sten från högen och inte finner dess plats utan kastar den åter kommer det vara en början till att utesluta stenar och det får man fortsätta med om man slår in på den stigen. Till slut måste en ny hög med stenar införskaffas och den gamla högen kasseras.

Stenen kommer att vilja finna sin plats men du som sättare måste se dess möjligheter och då behöver man icke kasta några stenar åter utan alla kommer till bruk i den ordning de tas upp.

Som åhörare tänkte jag, det gäller människor också. Om jag inte ser den andre kommer jag att utesluta denne eftersom denne inte passar in i min bild av hur hon eller han skall vara. Det sociala sammanhanget är meditationsringen och i denna behöver vi vara, i denna så finns platsen för alla att fylla i helheten, i skapandet av ringen.

Att exkludera människor förminskar oss själva. Jag måste alltid utmana de sidor av mig som kategoriserar människor efter dimensioner som jag inte fördrar. Det blir som stensättaren sa, till slut duger ingen sten i högen utan då måste en ny hög stenar hämtas.

/Jarl Silfverberg

Jarl sysslar med och genomför kurser inom Fördjupad UGL, FUGL, och Handledarutbildningen HUGL.

Brösarps backar
Foto: Wikipedia