Myter kontra forskning om hur allmänheten reagerar i en kris

I samband med den stora skogsbranden i Västmanland i somras florerade en del rykten i media om att de hus som evakuerats utsatts för plundring. Många av dessa rykten dömdes sedan ut som grundlösa av polisen. Det intressanta i detta är att en viss bild av allmänhetens beteende i kris kommer fram, nämligen den om den irrationella panikslagna medborgaren som helt tappar sin moraliska kompass. Forskningen på området visar dock att detta är en myt. Det förekommer mycket sällan att människor visar tendenser till hjälplöshet, aggressivitet eller panik under en kris. Tvärtom brukar människor agera rationellt för att hantera de problem som en kris skapar. (För den intresserade kan en artikel av Tierney, Bevc & Kuligowski [2006] om myter när det gäller allmänhetens reaktioner under orkanen Katrina rekommenderas.)

På uppdrag av MSB (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) har Ledarskapscentrum ägnat ett flerårigt forskningsprojekt åt just allmänheten i krissituationer, vilket yttrat sig i att vi på olika sätt undersökt hur allmänheten framställs och uppfattas i krissituationer och krishanteringsövningar. Många spännande resultat har kommit ut från projektets olika delstudier. I en studie beskrivs hur medier med olika subtila medel bidrar till att skapa en bild av krissituationer som påverkar vilka förväntningar krishanterare har på allmänheten. I vissa fall framkommer en negativ bild av allmänheten som kan påverka hur ”värdiga” vissa medborgare bedöms vara av hjälp i en krissituation. I en intervjustudie med krishanterare framkommer en mer positiv bild då de har en betydligt mer nyanserad bild av hur människor reagerar i en krissituation och framförallt kring vilka behov olika samhällsgrupper har. I en observationsstudie av en stor beredskapsövning studerades hur allmänheten framställdes, vilket förhoppningsvis ska ge inspel till hur allmänhetsperspektivet kan utvecklas och ge större lärandeeffekter i kommande övningar.

När projektet inom en snar framtid redovisas hoppas vi att forskningsresultaten kommer att användas för att stärka förmågan att möta allmänheten i framtida krissituationer och att förhålla sig kritiskt till hur allmänheten framställs i media. Det finns ibland en tendens i krishanteringssystemet att fokus ligger på att upparbeta krisberedskap för att klara av krisen i sig genom utveckling av strukturer, lagstiftning och beslutsprocesser. ”Krisen i krisen”, det vill säga hur krisen påverkar människor och de utmaningar detta innebär finns det inte alltid beredskap för. Vi hoppas därför att forskningen ska kunna bidra till ett ökat intresse för hur allmänhetens perspektiv bättre kan beaktas, såväl i krissituationer som i förberedande övningar.

Ann Enander, Sofia Nilsson, Jennifer Hobbins, David Scott och Carina Brandow

Referens: Tierney, K, Bevc, C & Kuligowski, E, (2006), “Metaphors matter: Disaster myths, media frames and their consequences in Hurricane Katrina”, The Annals of the American Academy of Political and Social Science, Vol. 604, No. 57, pp. 57-81

En god folkförankring  är viktig för försvaret

Ett antal faktorer som försvarsmaktens volymminskning och värnpliktens vilande har lett till att försvarets folkförankring inte är lika självklar som tidigare. Detta riskerar att ge negativa effekter på rekryteringen, på förståelsen i samhället för Försvarsmaktens verksamhet och i förlängningen på befolkningens stöd för verksamheten. Vi har därför under några år via intervjuundersökningar kartlagt hur olika grupper i samhället ser på denna problematik. Några resultat från dessa är att generellt har många ute i samhället ett förtroende för Försvarsmakten, medan kunskapen om densamma ofta är begränsad, traditionell och stereotyp. Försvarsmakten själva och framför allt dess ledande nivåer uppfattar den politiska nivån som otydlig och de upplever en förtroendeklyfta mellan politikerna och myndigheten. En orsak är att de menar att politikerna inte ger Försvarsmakten tillräckliga resurser för att genomföra de givna uppdragen. Det finns också oklarheter vad gäller ansvaret för folkförankringen då man från Försvarmakten i många fall menar att det är politikens - snarare än Försvarsmaktens - ansvar att förankra syftet med vårt försvar hos befolkningen.

Under innevarande år har vi gjort intervjuer med den politiska nivån - ledamöter i riksdagens försvarsutskott samt tjänstemän som bereder försvarsrelaterade frågor åt politikerna. Intervjuerna håller just nu på att analyseras och de har bland annat handlat om hur politikerna och deras tjänstemän idag bedömer förankringen och vad som kan påverka den positivt och negativt. Vi har också frågat hur de ser på vem som har ansvaret för förankringen, hur de ser på förtroendet mellan myndigheten och den politiska nivån samt hur de ser på de anställdas - framför allt officerares – relativa osynlighet i försvarsdebatten.

De instrument att förbättra folkförankringen som diskuterats i intervjuerna är försvarets frivilligorganisationer, reservofficerssystemet, att Försvarsmaktens syns mer vid civila kriser, att officerare (och övriga anställda) deltar mer i försvarsdebatten och att Försvarsmakten informerar mer utåtriktat om den nytta man gör via verktyg som informationskampanjer. Mer information i skolorna är ett annat instrument. A informera mer ch kunskapen hos medborgarna.nt försvarspolitikrna ska känna tillit till FM som organsiation, arbetsgivare och  Inom ramen för den politiska debatten finns också förslag från en del partier om en generell mönstringsplikt och om att värnplikten i någon form väcks åter till liv. Det föreslås också att en mer öppen och transparent försvarspolitisk diskussion skulle stärka förtroendet och kunskapen hos medborgarna.

Du som läser denna blogg är välkommen att kommentera nedan vad du har för tankar om försvarets folkförankring.

Claes Wallenius, Carina Brandow, Anna Karin Berglund

Rationalitet och ondska

Min kollega Aida vill utmana mig i en ”bloggduell”. Hon skrev den 13 juli (se nedan):

Både du och jag är intresserade av kopplingen mellan rationalitet och emotioner. Du menar att emotioner är mestadels av ondo och jag menar att överdriven rationalitet är mestadels av ondo. Bauman och Adornos, två kända sociologer hävdar att rationaliteten är så pass avhumaniserande att WWII:s grymma handlingar enbart kunde förklarats ur rationalitetens men också i byråkratins framväxt.

Vad är rationalitet?

Det har förekommit en betydande debatt inom samhälls- och beteendevetenskaperna kring rationalitetsbegreppet. Tyvärr tillåter inte utrymmet här att ta upp alla aspekter av denna debatt.  Om vi ska förenkla något menar jag att (instrumentell) rationalitet är att välja det handlingsalternativ som mest kostnadseffektivt leder det mål som aktören önskar uppnå. Däremot behöver man inte instämma med målet utan rationaliteten måste värderas utifrån aktörens egen synvinkel. 

Är det bra att vara rationell?

Generellt sett menar jag att så är fallet. Men samtidigt kan man inte i alla vardagliga småbeslut göra längre konsekvensutredningar av olika handlingsalternativ.  Man når nämligen snart över en gräns där tiden det tar att göra dessa analyser understiger nyttan med vad de tillför. Sedan kan det påpekas att det inte är irrationellt att njuta av livet, att vara ineffektiv, att älska eller att bara sitta och beundra en vacker solnedgång. Tvärtom, om målet är att njuta och slappna av är detta väldligt rationellt.

Är känslor rationella?

Ur en evolutionär synvinkel är svaret ja. Vi har våra emotionella reaktioner/behov för att de har ökat våra förfäders reproduktiva framgång.  Däremot är inte alltid emotioner rationella i relation till andra livsmål vi har som individer eller i samhället. För en ledare, beslutsfattare eller politiker kan tillfredställandet av egna emotionella behov lätt komma i konflikt med de mål som finns för verksamheten man utövar.

Är onda handlingar, t ex de som skedde under andra världskriget, ett utslag av rationalitet?

Nej, det är de inte. Onda handlingar begås ibland av människor som är empatistörda, psykotiska eller drogpåverkade men oftare av fullt friska människor som själva är övertygande om att de gör något bra. Men det innebär inte att handlingarna är rationella.

Nationalsocialismen är en ideologi som präglas av en påfallande emotionell verklighetsbild, vilket också präglade partiets mötesformer och praktik. Hitlers retorik var osaklig och rasistiskt men den tillfredställde ett emotionellt behov hos de som lyssnade - att få en stärkt självkänsla och status till den egna gruppen. Även den obetydligaste tysk torde ha blivit lyft av att höra att man tillhörde något stort. Om vi däremot ser till utfallet av Hitlers politik ledde den till ett Tyskland i ruiner och till att man idag uppfattar perioden som ett av de mörkaste kapitlen i människans historia. Hitler misslyckades alltså i relation till de mål han själv hade och det berodde till stor del på att han fattade illa avvägda beslut.  Därför var han inte rationell.

Känslor ses ofta som något positivt. Ofta likställer man känsla med medkänsla. Att vara rationell ses felaktigt som liktydigt med att vara är känslolös, cynisk och kall. Men känslors godhet är överskattad. Känslor är en viktig orsak till dåliga beslut - och inte bara det utan även till direkt ondskefulla handlingar.

Claes Wallenius

Trevligt besök från kollegan Maria

Misa Sjöberg spikar sin avhandling

Idag är det en härlig och solig dag...

Misa Sjöberg, doktorand i psykologi, vid Örebro universitet, verksam vid Försvarshögskolan, spikar sin avhandling
Leadership under stress - Indirect military leadership and
leadership during complex rescue operations.

Reflektioner...

Avhandlingsarbetet är ett stort åtagande. Det kräver kunskaper, nyfikenhet, mod, viljestyrka, motivation, rätt handledning och väldigt mycket tid. Detta är ingen dans på rosor. Vi är många som kan vittna om det. Jag skulle vilja likna det vid att springa maraton genom en mörk tunnel och aldrig riktigt se målet. Har man tur så vet man att det finns människor som lyser upp mörkret med sin närvaro och sin glädje. En doktorand ska inte famla i mörkret helt ensam.

Misa Sjöberg är alldeles snart i mål. Den 20 april äger själva disputationen rum och vi i kollegiet är taggade och nervösa - lika mycket som Misa själv.

Akademisk spikning är en ritual där doktorsavhandlingen spikas cirka tre veckor före disputationen. Syftet är att synliggöra, offentliggöra och distribuera avhandlingen till alla intresserade. Det ska vara möjligt att läsa den i god tid och ge återkoppling till respondenten på själva disputationen. De flesta högskolor och universitet har lokala policyn om hur spikning ska genomföras. Manuellt med handgjord spik eller elektroniskt. Men det är i huvudsak en obligatorisk ceremoni.

Björkarna har Värmländsk påbrå och iordninggjorda av Lennart Karlsson från Klässbol

På tavlan ovanför står:

Våra avhandlingar växer och växer...

Till slut når de himlen...

Och berör solen...



Vår solstråle Lena Carlsson bär den handgjorda kopparspiken på en röd kudde. Hammaren är av "standardmodell". 

Misa tar emot avhandlingen av vår chef Eva Johansson. I bakgrunden står Aida, Sofia och Lena.

Spänningen är olidlig...

Och snart är det fastspikat...

En glad och lättad Misa...

Nu är den fast :-)

Maria Fors Brandebo och Susanne Hede är lättade... men snart är det deras tur

Kollegan Claes Wallenius förevigar alla ögonblick med sin kamera.

Vi firar med tårta

Misa får självklart ta första biten

Kollegorna Emma Jonsson i förgrunden. Efter Emma ser ni vår framstående riskforskare Ann Enander. Marcus Börjesson väntar i kön på kaffe.

Fler lättade kollegor... Snart är det deras tur också... Många spikar ska göras framöver

Detta är bara början :-)



Vid tangentbordet

Aida Alvinius

Kurs i Indirekt Ledarskap

Nästa vecka kommer kollegan Claes Wallenius och jag att genomföra en kurs i Indirekt Ledarskap. Vi har gjort alla förberedelser vi kan vad gäller det praktiska. Nu återstår det innehållsliga som vi behöver känna oss säkra i.

Indirekt ledarskap innebär att man leder genom andra. Man befinner sig på en högre organisatorisk nivå och har en eller flera underställda chefer. Vilka utmaningar ställs sådana chefer inför? Vilka krav från medarbetare, underställda chefer, organisationen och omgivningen ställs på sådana befattningar?
Hur hanterar man kommunikationen gentemot de ovannämnda aktörerna?
Hur kan man bli en bra förebild som indirekt ledare?
Dessutom får vi även en genomgång av Destruktivt Ledarskap och Tillit som Maria Fors Brandebo kommer att presentera för oss. Vilka destruktiva beteenden påverkar tillit till chefer i högsta grad?
Dessa och många fler frågor kommer vi tillsammans med kursedeltagarna att samtala om. Deltagare kommer ifrån olika delar från Sverige och från olika organisationer och med olika erfarenheter. De är varmt välkomna till oss och vi ser riktigt fram emot två givande dagar tillsammans med dem.

Aida Alvinius & Claes Wallenius

HOTSPOT på Karlstads Universitet!

Vill du besöka Försvarshögskolans monter? Intresserad av vår utbildning och forskning?

Återkommer med mer information!

Aida Alvinius

Maria Björkehed...

... har avslutat sin tjänst hos oss på Försvarshögskolan och går mot nya utmaningar i statens och landstingets tjänst.

Vi har för tillfället en praktikant hos oss, Jenny Olsson, som kommer att skriva något inlägg om hur är det att vara på den här arbetsplatsen i två veckor.

Välkommen Jenny!

Aida

Syndabock – idag kapten Schettino & Niklas Czarnecki. I morgon?

Rederiet och (Italienska) media har utsett kaptenen på fartyget Costa Concordia som ansvarig för grundstötningen. Schettino är häktad och misstänkt för i dagsläget ett oklart antal dödsfall.  Jag tar inte ställning till om han är skyldig eller inte, även om bevisen mot honom pekar i negativ riktning. Niklas Czarnecki får avgå som tränare för ishockeylaget FBK. Med anledning av dess två närliggande fall vill jag ta upp fenomenet ”syndabockar”.

Syndabockar utses överallt i vårt samhälle: på våra arbetsplatser, skolor, föreningar etc.  Syndabockar utses av olika orsaker. Psykologiskt vill vi ha någon som vi kan lägga vår samlade skuld på och som vi kan stöta bort. Det ligger också ett kraftfullt symbolvärde i att vi/organisationen stöter bort eller säger upp en individ – vi är kapabla att lösa problem.

Det är inte bara i privata företag och idrottsföreningar som utser individer till syndabock. Vi återse även vissa tjänstemän och politiker i denna roll. Mer kända exempel finner vi i samband med samhällskriser som tsunamin, och en del socialt orsakade händelser(t ex omhändertagande av barn) som uppmärksammats av media. Vid flertalet tillfällen har ageranden/brist på agerande och ansvaret för beslut lagts på en individ. Och individen har fått ta konsekvensen. Man kan fråga sig om det är rätt lösning?

I krissammanhang har även grupper utsetts till syndabockar med konsekvensen att utredningen försvårats. Två exempel på detta i Sverige är i) barnmordet i Arvika. Tidigt framkom rykten om att det var invandrare, kanske ett gäng, som hade begått dådet. Vissa personer i staden började samla sig för att kunna gå till motangrepp. Detta medförde att i ett viktigt skede fick ansvariga aktörer fokusera på att en ny kris, orsakad av den tidigare, inte skulle uppsåt.  Detta tog både kraft och tid från arbetet med krishanteringen. Det visade sig senare att det var andra barn som orsakat pojkens död ii) det andra exemplet är diskoteksbranden i Göteborg. Även här drog felaktiga rykten snabbt igång, denna gång sa ryktet att det skulle vara en grupp främlingsfientliga svenskar som tänt eld på lokalen. I samhället påbörjades en uppvigling mot dessa svenskar. Invandrare uppmanades till vedergällning ”60 invandrarungdomar har dött, nu ska 60 svenskar dö”. I fallet med Göteborgsbarnden  var det en annan grupp invandrare som tände eld på lokalen.  Liksom vid barnmordet i Arvika fick utredningen fel fokus, på grund av för tidiga slutsatser/teori.

Fokus på syndabockar, individer såväl som grupper, som enskild orsak till det negativa, kan bidra till att system inom eller mellan organisationens inte synas. Det vore bättre att de verkliga problemen och de bakomliggande orsakerna, analyserats och åtgärdats, innan vi dömer någon individ eller grupp Risken är annars att felet eller problemet uppstår igen. Och, att enskilda individer kommer i kläm.

Susanne Hede

Argentum, Nova

Ont i själen är i dag ett allt vanligare begrepp i Sverige, så väl som i övriga Europa. Denna typen av ohälsa, kostar företag, organisationer och samhälle ofanltigt stora pengar varje år. Därför borde det ligga i flertalets intresse att göra någonting åt det. Inom psykologin finns begreppet inlärd hjälplöshet, vilket betecknar ett tillstånd där en inidivid lärt sig att bete sig hjälplöst, även när det återfått möjligheten att hjälpa sig själv, till exempel agenom att undivka någonintg ogehagligt som den utsätts för. Individen i dagens samhälle har tappat kontrollen över sitt eget liv, sin hälsa, vilket leder till ont i själen, sömnlösa nätter ohälsa. Sanna Edhin (2004) skriver om ett 12 veckor långt program till ett självläkande liv.

 Det finns forskning som visar att barfotaträning utomhus tar bort sjukdomar av detta slag, dels dagsljuset, och motionen, men också kontakten med jorden att bli "jordad" har visat sig vara läkande. Alla dessa råd vad ska man följa? Finn din egen energikod. Hitta din balans, vad som funkar för dig, börja med mindfulness att vara i nuet, det finns kurser i transpersonellpsykologi, som lär ut hur man kan träna att vara i nuet, mera närvarande. I naturen kan man sätta sig andas och känna dofter, höra vinden mellan grenarna, känna fötterna  i gräset, fyllas av alla sina sinnen av att bara vara. När jag har spinningklasser brukar jag säga till mitt team att "det finns bara en person som kan göra det här jobbet åt dig, det är du själv". Visst är tanken skrämmande och samtidigt befriande- du har kontrollen över ditt eget liv och din energipåfyllnad. Oavsett om du får silver (Argentum) så är du en stjärna (Nova), det är din tanke som sätter gränsen, och den kan du styra.

Må gott!
/Maria Björkehed

Maskulinitet och ledarskap eller att bara vara människa

Manligt, maskulint, mänskligt- vem är den nye mannen? Vad händer med männen i en värld där kvinnorna på bara några decennier vidgat sitt utrymme? Hur kan mannen överleva det här? Hur ser framtidens man ut? Om man utgår från maskulinitetsforskningen Connell, Missner, mfl och kopplar den till ledarskapet, så är det viktigt att hänga med i tiden, att kunna hantera det nya som man ställs inför och att se det positiva i att fler perspektiv kan fås med en mångfald av kön, ålder, etniciteter mm. Men som Claes Schmidt/Sara Lund sa "Var dig själv- alla andra finns redan". Och visst är det så, för det är i din kropp som du ska gå runt dygnet runt, så det är väl lika bra att du gillar dig själv lite då!

God fortsättning på nya året alla goa människor!
//Maria Björkehed

Kontextens betydelse för ledarskap

Individuella förhållanden som kön, ålder, utbildning, intelligens, personlighet etc har länge funnits med i ledarskapsstudier. I en nyligen genomförd undersökning (Larsson & Hyllengren, in press) testade vi på ett mätbart sätt inflytandet av ett antal omgivningsfaktorer på ledarskap på olika hierarkiska nivåer. Stora skillnader framkom mellan chefer på hög, medelhög och låg nivå på organisatoriska förhållanden av ”hårdare” strukturell karaktär. Betydelsen av ”mjukare” aspekter såsom organisationskultur och gruppkarakteristika var däremot lika stor för chefer på olika hierarkiska nivåer.

Forskningen innebär att transformativa och autentiska ledarskapsmodeller, till exempel vår egen modell Utvecklande ledarskap, nu tydligare kan situationsanpassas. Vidare möjliggör den framtagna modellen och dess mätinstrument att man nu kan göra samtidiga kartläggningar av individuella och kontextuella influenser på ledarskap.

Referens

Larsson, G., & Hyllengren, P. (in press). Contextual influences on leadership in emergency type organisations: Theoretical modelling and empirical tests. International Journal of Organizational Analysis.

Gerry Larsson

Ledarskap: arv eller miljö?

Är ledarskap en medfödd gåva eller något man kan lära sig? Frågan dyker ofta upp och nu börjar vi närma oss svar. Inom det snabbt växande forskningsfältet behavioral genetics har jag haft förmånen att få medverka i ett par ledarskapsinriktade studier. Forskningen bygger på antagandet att tvillingar har haft en likartad uppväxtmiljö. Eventuella skillnader mellan enäggstvillingar och likkönade tvåäggstvillingar kan därmed tillskrivas genetiken. Följande resultat grundar sig på enkätstudier av tvillingpar som återfinns i Karolinska Institutets register, vilket anses vara världens främsta.

Studie I (Zhang et al., 2009). Fokus var arvets betydelse för vem som blir ledare som vuxen. En jämförelse gjordes mellan 1285 par av enäggstvillingar med 849 par av likkönade tvåäggstvillingar. Stora köns- och personlighetsskillnader noterades. Bland kvinnor framkom ett starkt samband mellan genetik och att ha en ledarposition som vuxen. Effekten medierades av personlighetsfaktorerna extraversion (förstärktes) och neuroticism (försvagades). Bland män var det genetiska inflytandet lågt. Däremot framkom ett starkt miljöinflytande (ingen skillnad mellan de två tvillingtyperna) avseende vuxen position som ledare. Detta inflytande medierades av personlighetsfaktorn extraversion (förstärktes).

Studie II (Chaturvedi et al., in press). Frågeställningen var likartad den i studie I men nu var dataunderlaget större (totalt 12112 tvillingar). Återigen framkom ett starkt samband mellan genetik och vuxen position som ledare bland kvinnor (44% förklarad varians), men nu även bland män (37% förklarad varians).

Resultaten kan tolkas som att det finns ett tak för vad som är rimligt att förvänta sig vad gäller effekter av ledarstimuleringsåtgärder. Förändringar inom arbetslivets område (”miljö”) i form av ökad betydelse för ledare av relationskompetens och empati kan innebära att miljöns relativa betydelse kommer att öka även för kvinnor.

Referenser

Chaturvedi, S., Zyphur, M. J., Arvey, R. D., Avolio, B. J., & Larsson, G. (in press). The heritability of emergent leadership: Age and gender as mediating factors. The Leadership Quarterly.

Zhang, Z., Zyphur, M. J., Narayanan, J., Arvey, R. D., Chaturvedi, S., Avolio, B. J., Lichtenstein, P., & Larsson, G. (2009). The genetic basis of entrepreneurship: Effects of gender and personality. Organizational Behavior and Human Decision Processes.

Gerry Larsson

Mordet på 4-åringen uppklarat. Kan vi sätta punkt?

Brottsrubriceringen är mord för den tioårig pojke som har erkänt och anses vara skyldig till att fyraåringen i Ljungby dog. Men om händelsen kan uppfattas som avklarad beror på från vilket perspektiv vi ser det från. Vi som läser och hör om det som hänt, diskuterar på chattar och i fikarum, undrar varför och hur en så ung pojke kan begå ett sådant grovt brott. Vårt intresse för att förstå vad som skett är stort. Är 10-åringen fullt mentalt frisk?  Vad kommer han från för omständigheter? Detta är några av de frågor som återkommer. Chefsåklagaren Rudinsson anser att brottet är avklarat, eftersom gärningsmannen är funnen. För de drabbade familjerna, lokala samhället och dess medborgare kommer förmodligen händelsen att sätta långsiktiga spår. Går vi vidare till de personer som i sin professionella roll har varit involverade i händelsen är det dags för flertalet att avrunda och avluta för att återgå till mer vardagliga arbetsuppgifter.

I den risk- och krisforskning som bedrivs här vid Försvarshögskolan i Karlstad har vi tittat på olika typer av kriser i vårt samhälle, varav socialt genererade händelser (ursprung i sociala händelser och förhållanden, eller som orsakat omfattande sociala konsekvenser i berörda samhällen) även har studerats separat. Ledare som hanterat socialt relaterade kriser har delgivit oss sin erfarenhet av detta. Jag kommer nedan att återge en del av den kunskap vi tack vare dem har kunnat sammanställa i detta avseende*. Här fokuserar jag endast på vad de professionella som varit involverade i Ljungby bl a står inför nu – att sätta punkt.

Vikten av att sätt punkt

För de som har varit involverade i arbetet med händelsen finns det ett behov av att på något sätt markera slutet på krishanteringen och övergången till vardagen. I och med att det finns en utpekad gärningsman, kan ev spekulationer som ofta följer med den här typen av händelse avskrivas, och det innebär även ett tydligare slut än om så inte hade varit fallet.

Ett sätt att markera ett avslut på händelsen kan vara att skriva egna rapporter på vad som hänt, eller att låta någon utomstående granska händelsen. Många kommuner har använt sig av forskare för detta ändamål. Rapporter skrivs i syfte att få perspektiv på vad som hänt samt att få en gemensam bild, som underlag för diskussioner. För, det finns ett behov av att samlas och diskutera vad som hänt.  Till sin hjälp kan de behöva en krishanteringsexpert. (kommentar: Rapporter och diskussioner kan förhoppningsvis bidra till en förbättrad krisberedskap). Ytterligare ett sätt kan vara en manifestation på offentlig plats.

Att inte markera ett slut innebär att enskilda individer kan fara illa. Ledare i intervjuer menar att alla individer inte själva kan sätta punkt efter en sådan här kris, ibland beroende av hur de har blivit påverkade psykologiskt. De förlägger ansvaret på sig själva och ser det som egna svagheter. Då måste organisationen träda in och ta sitt ansvar för att hjälpa dessa individer.

Inte alla händelser får ett naturligt slut, t ex så hittas inte gärningsmannen alls, eller först flera år senar, eller de kanske inte ens kan fällas men bor kvar på orten. Vilken beredskap finns för detta? Inte alla organisationer har en plan för/principer för hur de ska avsluta och sätta punkt. Sammantaget visar erfarenhet att planering för hur organisationen ska avluta en kris är viktigt för att organsiationen ska kunna gå tillbaka till vardagsarbetet, likväl som individen ska få möjlighet att kunna gå vidare på ett bra sätt. Krisens efterarbetet borde insom en naturlig del i  beredskapsplaneringen.

*I rapporten och artikeln kan du också läsa om: varför socialt relaterade händelser är svåra att upptäcka; vilka krav det ställs på arbetssätt och samarbete; bilden av krisen och relationen till media; starka känslor och behov av stöd; samt hanteringen av händelsen.

Enander, A., Lajksjö, Ö. & Tedfeldt, E-L. (2010). A tear in the social fabric: local communities dealing with socially generated crises. Journal of Contingencies and Crisis Management, 18, 39-48.

Enander, A., Lajksjö, Ö & Tedfeldt, E-L. (2008). Det händer mitt ibland oss: kommunala erfarenheter av socialt genererade kriser. Report I:47, Department of leadership and management. Karlstad: Försvarshögskolan

Susanne Hede

Har terrorister tvättade hjärnor?

Det har i anslutning till diskussionen om Breiviks mentala hälsa och årsdagen av Taimour Abdulwahabs självmordsdåd uppstått mycket funderingar kring vad det är som driver människor att begå terrorhandlingar. Idag läser vi i lokalpressen om ett seminarium på Karlstad Universitet där terrorister bland annat beskrivs som hjärntvättade. Jag vill dock mena att detta inte är förklaringen till deras beteende. Här följer några personliga reflexioner på ämnet.

Är terrorister hjärntvättade?

Nej! Begreppet hjärntvätt myntades under Koreakriget som förklaring till vissa amerikanska krigsfångars politiska omvändelse. Sedan dess har det ofta påståtts att liknande tekniker används bland annat av ledare för så kallade sekter. Det är dock för det första oklart hur hjärntvätt eller mind control mer konkret går till. Områdets teoretiker (Lifton, Singer, Hassan m fl) ger olika beskrivningar. Rörelserna skulle för det andra vara mer framgångsrika om de verkligen kunde hjärntvätta. De är ofta små och helt marginella ur ett samhällsperspektiv. För det tredje förutsatte hjärntvätt från början fysiskt tvång men tekniken var faktiskt inte speciellt effektiv ens då. Så på frågan om ledare i extrema rörelser av olika slag känner till och utövar några exotiska tekniker för att kontrollera vilja och tankar så är svaret är nej. Det finns helt enkelt inga sådana tekniker att tillgå. Det som sker i dessa rörelser är samma typ av påverkansprocesser som finns i alla grupper, möjligen med en starkare intensitet och varaktighet.

Är terrorister psykisk sjuka?

Nej! Terrorister har inga allomfattande kliniska särdrag. De är inte generellt psykiskt sjuka, även om Breivik här kan vara ett undantag, och inget tyder på att terrorister lider någon brist på intellektuell begåvning.  De har heller inte mycket gemensamt med seriemördare eller andra grova brottslingar.

Är terrorism rationellt i den meningen att det är en effektiv metod för politisk förändring?

Nej! Det är svårt att se att de finns någon rimlig kostnad/nytta-analys bakom dessa dåd. Det hävdas ibland att terroristernas mål är att skapa rädsla och fruktan. Att bara allmänt skapa rädsla är dock knappast meningsfullt. Det är också att notera att terrorgrupperingar eller enskilda terrorister i många fall uppger andra motiv och att de ofta har ett ideologiskt syfte av något slag. De företräder en uppfattning som de vill sprida eller få genomslag för.  Terrorismen är dock ur denna synvinkel kontraproduktiv. Den leder alltså oftast till raka motsatsen i relation till de mål terroristerna säger sig ha. De mest påtagliga effekterna torde snarare vara att samhället vidtar motåtgärder för att lättare kunna bekämpa terror och att offren – snarare än terroristerna – får sympati.

Vad kan då förklara terrorhandlingar?

En del av förklaringen står att finna i gruppens kraft. Gruppen gör individen mer extrem och många är benägna att begå grymma handlingar i vissa kontexter. Flera klassiska socialpsykologiska experiment visar olika aspekter av denna tendens, exempelvis Stanford Prison-experimentet, Milgrams lydnadsstudier, Aschs studier av konformitet och Janis studier av groupthink. En annan del av förklaringen ligger i en upplevd känsla av förödmjukelse eller kränkning. Denna kan naturligtvis ha en viss saklig grund men det kan också vara att man blandar ihop personliga kränkningar med politiska förhållanden i samhället. I grunden handlar det om att ens verklighetsbild förvrängs av ens känslomässiga behov, bland annat genom att man i sitt inre skapar en ”lämplig” fiende.  Så när terroristen dödar objektivt sett oskyldiga människor upplever denne själv att den för en legitim kamp mot ett legitimt hot. Man hämnas en upplevd oförrätt och ser sig som en soldat i ett krig. Detta är förvisso en vanföreställning men den behöver inte bottna i vare sig någon paranoid psykos eller någon hjärntvätt.

Claes Wallenius

Vetenskaplig glamour

Jag har – trots tilltagande ålder – någorlunda lyckats hänga med i de informationsteknologiska svängarna. Bloggat har jag däremot aldrig gjort. Nu ska det ske!

När vi startade denna blogg hade vi en diskussion här på institutionen vad den skulle ha för inriktning. I samband med det hävdade jag – lite på skämt – att vi skulle kolla in sådana bloggar som har många besökare. En sådan är 20-åriga Kissie som lär ha över en miljon läsare i veckan. Mot mig anfördes då att hennes blogg inte riktar sig till vår målgrupp, att den inte är vetenskaplig och att vi ska vara mer seriösa än så.

I samband med det satte en anonym arbetskamrat upp en artikel ur Dagens Industri på min bokylla. Den handlade om nämnde Kissie och hade rubriken: ”Perfekt – Längtan efter att bli sedd och lyckas styr våra liv”. Och därmed kommer vi in på en av de mest grundläggande frågorna i den psykologiska vetenskapen, nämligen vilka våra motivationella drivkrafter är. En av de mer kända teoretikerna - Abraham Maslow - menade att våra grundläggande behov bland andra är kärlek, gemenskap, uppskattning och självförverkligande. Mer moderna teorier, som exempelvis den evolutionspsykologiska, lyfter fram vårt statusbehov, såväl som vår ångest att bli utesluten ur flocken. Så att Kissie har många unga tjejer som vill läsa om hur man blir sedd och lyckad är inte konstigt. Och egentligen inte speciellt ovetenskapligt heller.

Vetenskap är inte att vara allmänt seriös. Vetenskap är att beskriva och förstå verkligheten och då även de oseriösa delarna. Kissies popularitet är en del av denna verklighet. Vår motivationella struktur, vår rationalitet och ibland även vår brist på rationalitet är också centrala delar i att förstå ledarskap.

Den vetenskapliga världen har sin glamour och sin fåfänga. Till exempel är vi flera som funderar på vad vi ska ha för kläder när vår kollega Sofia disputerar på fredag. Så fick den här bloggen äntligen ett inlägg som berör det här med kläder och utseende. Snart har kanske vi också en miljon läsare.  :-)

Claes Wallenius

Ledares kommunikation

Ungefär 80% av en ledares tid går åt till att kommunicera. Budskap som ledare kommunicerar och vilka signaler det ger sätter en stark prägel på medarbetare samt förtroende för organisationen. Visst är det då konstigt att vissa ledare inte kan/har lärt sig just vikten av att kommunicera och hur deras kommunikation uppfattas? Ta rektor på Lundsbergskolan och hans uttalanden i media om ev pennalism på skolan som ett närliggande exempel. Kritiken från Skolverket är skarp och de menar att kränkande och våld förekommer och att elever därför inte kan garanteras trygghet och studiero.

I detta läge uppfattar jag att rektor i TV nekade till att pennalism förekom på skolan (han kallar det för ”en hackordning” som är acceptabel), samt att han menar att uppgifter från ett fåtal individer inte borde tas på så stort allvar. Han hävdar också att skolan har gjort åtgärder sedan förra kontrollen från Skolverket för att motverka detta och att problemet nu är löst.

Hmm, tänk om ha i stället hade sagt något i stil med: Jag som rektor på skolan tar Skolinspektionens kritik på största allvar. Vi har jobbat med den här frågan under några år, men vi behöver uppenbarligen granska detta och arbeta vidare med vår värdegrund i den här frågan. Det är av största vikt att våra elever inte utsätts för kränkande behandling och får den studiero som de behöver.

Vilka signaler sänder den första (riktiga) kommunikationen i jämförelse med den andra (påhittade)? Vem får du förtroende för?
Och framförallt – hur skulle du vilja att rektor på ditt barns skola skulle förhålla sig i frågan?

// Susanne Hede

Den gyllene rasen, pennalism, ledarskap och riter

Pennalism?
Debatten om huruvida pennalism förekommer på landets internatskolor har blommat upp sedan några elever på bland annat Lundsbergs internatskola i Storforskommun anmält att de utsatts för pennalism. Även anställda på skolan har bevittnat saker som de inte anser ska förekomma. Vilket ledarskap finns på skolan? Den bild som media visar är ett transformellt ledarskap, som i praktiken blir "ställ in dig i leden" följ vårt sätt, det är det bästa sättet. Det hänger också ihop med Freuds försvarsmekanism förnekelse, "vi har inga sådana problem här". Det öppnar inte för debatt, det stänger dörrar, ställ dig i ledet, här har du inget att hämta är budskapet. Men sedan huruvida det förekommit pennalism eller inte, det är en subjektiv, tolkning från individ till individ eller?

I vårt samhälle i dag, finns väldigt litet utrymme för riter, myter och seder, det som Indianer och andra urbefolkningar ägnade stor tid åt. Men man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att hitta dessa inslag. När blir man vuxen i dag? För 50-60 års sedan i Sverige blev man vuxen då man var 18 år, man hade genomgått några av samhällets prov för att inträda i vuxenlivet, körkort, studenten mm. I dag finns inga sådana vuxen prov? Gränsen är flytande och kanske söker vi ännu mer en gemenskap i det mellanmänskliga än förr, för behovet finns. Kanske måste man söka svaret i hur människan uppkom?

Människans uppkomst

Inom den Romerska mytologin, så skapades de första människorna under tidsåldern Saturnus, de kallades den gyllene rasen. Den gyllene rasen åldrades inte, deras kroppar blev inte svagare med åren, de drabbades inte heller av sjukdomar eller andra mödor. Efter några århundraden, dog de allihop, oklart hur, som om de fallit i sömn.

Efter att den gyllene rasen hade dött skapade Jupiter och hans närmaste gudakrets en silverras. De var inte alls som det gyllene släktet till vare sig kropp eller själ. För silverrasen tog det 100 år för att nå mognad, och när de hade mognat, levde de bara en kort tid i sorg på grund av att de slösat bort större delen av sina liv.  Människan har alltid haft ett behov av riter som en historia, en tillflykt från en vardag eller bara att få känna tillhörighet, att man är en del av något större.

 Ett sätt är att skapa en rit (eller ritual) med hjälp av cirkeldanser, musik och andra uttrycksmedel, såsom text och bild. Genom ritens form och uppbyggnad kan man förstärka den förhöjda gemenskap som danserna skapar. Man kan också välja en specifik form och uppbyggnad av en rit för att förstärka det man specifikt vill använda dansen till, t.ex. för att läka och hela (läs här om kris och förändring).

Vad är en rit?
Riter har funnits i alla tidsperioder och finns på alla platser i världen. De har alltid varit en av de vägar som vi människor använt för att strukturera och tolka vår värld. Riter finns både i religiösa och profana sammanhang, såsom till exempel inom kyrkan respektive militären.

I det vetenskapliga finns ingen konsensus om vad som egentligen gör en rit till en rit. Ritforskaren Catherine Bell menar att det bara finns olika teorier och åsikter eller beskrivna traditioner och som alla reflekterar den tid och den plats där de har formulerats Ändå går det att i grova drag urskilja vissa kännetecken.

Alla riter är till att börja med förvandlande eller performativa. Det handlar om förvandling från en känsla till en annan, från en status till en annan, från en identitet till en annan, från en situation till en annan. Teologen Tom E. Driver uttrycker det som att riter är mer som tvättmaskiner än böcker. En bok kan handla om tvätt, men en tvättmaskin kan förändra smutsiga kläder till rena om tvättmaskinen fungerar som den ska.

Övergångsriter, eller livscykelriter, är tydligast exempel på detta. För att bli gift räcker det inte att skicka in några papper till en myndighet. Man måste genomgå en vigselrit antingen i kyrkan eller hos en profan vigselförrättare. För att bli präst måste man genomgå en ordinationsrit. För att bli president i USA så måste man genomgå en installationsrit. Men det är inte så att riterna bara markerar övergången. De hjälper också till att känna och acceptera förändringen: genom riten känns det att hon eller han är gift, präst eller president.  Eller för att bli en ”Lundsbegare”? Men hur långt får man gå? Vad är tillåtet att göra mot en annan människa?

För att beskriva riter är ordet framställa centralt. Gemensamt för våra riter är att de består av handlingar, att vi agerar. Vi tänker och känner inte enbart i riten, utan vi ger en fysisk form åt våra tankar, känslor och erfarenheter och visar dem för varandra. Vi kan så att säga ”ställa fram” dem för oss själva och varandra.

Eftersom vi framställer våra tankar, känslor och erfarenheter genom våra egna handlingar i riten visar vi också oss själva, för varandra. Vi gör oss synliga för varandra, ordentligt närvarande.  Man använder häftiga attribut som t.ex. kroppsmålningar som drar till sig uppmärksamhet. Det här handlar inte om att märka ut sig, att bli mer ärad och firad än andra, utan att man visar att man är en viktig länk i ett sammanhang. För i riten visar ju alla upp sig för varandra och världen.

I riten framställer vi inte något som redan finns. Vi framställer en tillfällig, alternativ och upphöjd eller visionär värld tillsammans, skild från vardagen. Gränsen mellan riter och pennalism är kanske skarp eller så är den flytande? Ett ledarskap som är alltför långt ifrån vardagen och kanske inte vill se att det finns problem, är inte ett utvecklande ledarskap, eller inser ledaren vad som sker och tom vill att det ska ske, under ytan, i det tysta som en viktig del av att bli en i gänget? Om det är det sistnämnda är det inte ett transformellt ledarskap, utan snarare ett icke-ledarksap ett mer ”låt-gå ledarskap”. Där flera informella ledare kan växa och ta över rodret, och utöva vad det nu är de utövar bakom stängda dörrar.

//Maria Björkehed

Isprinsessan

I december kommer snön, visst mamma? Tomten kommer ju på släden, men är det ingen snö, kommer inte tomten då? Snön kom, tomten kom, men under all is fanns en rörelse som ville något mer, Maslow, kallar det självförverkligande, där din inre motivation ligger, då de andra trappstegen i behovstrappan är uppfyllda. I artikeln "A Theory of Human Motivation" (1950) skrev Maslow sin behovstrappa, som är en förklaringsmodell för hur människor prioriterar sina behov.

Ett barn har nog sin maximala upplevelse på jul, hela december är en lång väntan, en rolig spännande väntan, den där dockvagnen eller brandbilen blir lyckan! För tonåringen är identitieten så viktig, mössan ska vara av det märket, den ska vara grön, då ÄR man så man ska vara, vill vara, uppfattas. Men sedan. Maslow menar att en maximal upplevelse är att vara ett med alla andra eller med världen, en känsla att vara helt och fullt sig själv. Ofta inbegriper det en känsla av livets höjdpunkt och fullbordan. Är du stressad i juletider? Fråga dig varför? Om vi vore isprinsessor helt och hållet gjorda av is, då skulle vi inte känna, varken stress eller ha motivation till att uppnå det högsta, vårt eget självförverkligande. En isprinsessa är alltid lycklig, för det är så vi vill ha henne, för hur lycklig man är bestämmer man själv, det styrs av hur vi väljer att uppfatta världen. Det är aldrig försent att ändra uppfattning eller tankesätt. En harmonisk kropp är en bättre boning för vårt inre jag. Om man tänker på åldrande, alla åldras, i alla fall på ytan, kroppen, men inuti, är vi vårt jag, kroppen är bara ett verktyg för att själen ska kunna göra sitt arbete. Oavsett om du stressar, så kommer snön, tomten kommer och den yttre världen fortsätter att snurra. Glad advent! /Maria Björkehed

Sofia spikar

I fredags spikade vår kollega Sofia Nilsson sin avhandling vid Karlstads universitet.  Titeln på avhandlingen är ”Civil and Military Leadership Processes in Situations of Extreme Environmental Demands”.

Är du intresserad av att närvara vid disputationen så sker den fredagen den 16 december kl.13:00 i Nyquistsalen, Karlstads universitet. Opponent är Professor Jon Christian Laberg från Universitetet i Bergen.

Grattis, Sofia! Du har gjort ett fantastiskt jobb och vi är mycket stolta över dig!

Maria Fors