Syndabock – idag kapten Schettino & Niklas Czarnecki. I morgon?

Rederiet och (Italienska) media har utsett kaptenen på fartyget Costa Concordia som ansvarig för grundstötningen. Schettino är häktad och misstänkt för i dagsläget ett oklart antal dödsfall.  Jag tar inte ställning till om han är skyldig eller inte, även om bevisen mot honom pekar i negativ riktning. Niklas Czarnecki får avgå som tränare för ishockeylaget FBK. Med anledning av dess två närliggande fall vill jag ta upp fenomenet ”syndabockar”.

Syndabockar utses överallt i vårt samhälle: på våra arbetsplatser, skolor, föreningar etc.  Syndabockar utses av olika orsaker. Psykologiskt vill vi ha någon som vi kan lägga vår samlade skuld på och som vi kan stöta bort. Det ligger också ett kraftfullt symbolvärde i att vi/organisationen stöter bort eller säger upp en individ – vi är kapabla att lösa problem.

Det är inte bara i privata företag och idrottsföreningar som utser individer till syndabock. Vi återse även vissa tjänstemän och politiker i denna roll. Mer kända exempel finner vi i samband med samhällskriser som tsunamin, och en del socialt orsakade händelser(t ex omhändertagande av barn) som uppmärksammats av media. Vid flertalet tillfällen har ageranden/brist på agerande och ansvaret för beslut lagts på en individ. Och individen har fått ta konsekvensen. Man kan fråga sig om det är rätt lösning?

I krissammanhang har även grupper utsetts till syndabockar med konsekvensen att utredningen försvårats. Två exempel på detta i Sverige är i) barnmordet i Arvika. Tidigt framkom rykten om att det var invandrare, kanske ett gäng, som hade begått dådet. Vissa personer i staden började samla sig för att kunna gå till motangrepp. Detta medförde att i ett viktigt skede fick ansvariga aktörer fokusera på att en ny kris, orsakad av den tidigare, inte skulle uppsåt.  Detta tog både kraft och tid från arbetet med krishanteringen. Det visade sig senare att det var andra barn som orsakat pojkens död ii) det andra exemplet är diskoteksbranden i Göteborg. Även här drog felaktiga rykten snabbt igång, denna gång sa ryktet att det skulle vara en grupp främlingsfientliga svenskar som tänt eld på lokalen. I samhället påbörjades en uppvigling mot dessa svenskar. Invandrare uppmanades till vedergällning ”60 invandrarungdomar har dött, nu ska 60 svenskar dö”. I fallet med Göteborgsbarnden  var det en annan grupp invandrare som tände eld på lokalen.  Liksom vid barnmordet i Arvika fick utredningen fel fokus, på grund av för tidiga slutsatser/teori.

Fokus på syndabockar, individer såväl som grupper, som enskild orsak till det negativa, kan bidra till att system inom eller mellan organisationens inte synas. Det vore bättre att de verkliga problemen och de bakomliggande orsakerna, analyserats och åtgärdats, innan vi dömer någon individ eller grupp Risken är annars att felet eller problemet uppstår igen. Och, att enskilda individer kommer i kläm.

Susanne Hede

Mordet på 4-åringen uppklarat. Kan vi sätta punkt?

Brottsrubriceringen är mord för den tioårig pojke som har erkänt och anses vara skyldig till att fyraåringen i Ljungby dog. Men om händelsen kan uppfattas som avklarad beror på från vilket perspektiv vi ser det från. Vi som läser och hör om det som hänt, diskuterar på chattar och i fikarum, undrar varför och hur en så ung pojke kan begå ett sådant grovt brott. Vårt intresse för att förstå vad som skett är stort. Är 10-åringen fullt mentalt frisk?  Vad kommer han från för omständigheter? Detta är några av de frågor som återkommer. Chefsåklagaren Rudinsson anser att brottet är avklarat, eftersom gärningsmannen är funnen. För de drabbade familjerna, lokala samhället och dess medborgare kommer förmodligen händelsen att sätta långsiktiga spår. Går vi vidare till de personer som i sin professionella roll har varit involverade i händelsen är det dags för flertalet att avrunda och avluta för att återgå till mer vardagliga arbetsuppgifter.

I den risk- och krisforskning som bedrivs här vid Försvarshögskolan i Karlstad har vi tittat på olika typer av kriser i vårt samhälle, varav socialt genererade händelser (ursprung i sociala händelser och förhållanden, eller som orsakat omfattande sociala konsekvenser i berörda samhällen) även har studerats separat. Ledare som hanterat socialt relaterade kriser har delgivit oss sin erfarenhet av detta. Jag kommer nedan att återge en del av den kunskap vi tack vare dem har kunnat sammanställa i detta avseende*. Här fokuserar jag endast på vad de professionella som varit involverade i Ljungby bl a står inför nu – att sätta punkt.

Vikten av att sätt punkt

För de som har varit involverade i arbetet med händelsen finns det ett behov av att på något sätt markera slutet på krishanteringen och övergången till vardagen. I och med att det finns en utpekad gärningsman, kan ev spekulationer som ofta följer med den här typen av händelse avskrivas, och det innebär även ett tydligare slut än om så inte hade varit fallet.

Ett sätt att markera ett avslut på händelsen kan vara att skriva egna rapporter på vad som hänt, eller att låta någon utomstående granska händelsen. Många kommuner har använt sig av forskare för detta ändamål. Rapporter skrivs i syfte att få perspektiv på vad som hänt samt att få en gemensam bild, som underlag för diskussioner. För, det finns ett behov av att samlas och diskutera vad som hänt.  Till sin hjälp kan de behöva en krishanteringsexpert. (kommentar: Rapporter och diskussioner kan förhoppningsvis bidra till en förbättrad krisberedskap). Ytterligare ett sätt kan vara en manifestation på offentlig plats.

Att inte markera ett slut innebär att enskilda individer kan fara illa. Ledare i intervjuer menar att alla individer inte själva kan sätta punkt efter en sådan här kris, ibland beroende av hur de har blivit påverkade psykologiskt. De förlägger ansvaret på sig själva och ser det som egna svagheter. Då måste organisationen träda in och ta sitt ansvar för att hjälpa dessa individer.

Inte alla händelser får ett naturligt slut, t ex så hittas inte gärningsmannen alls, eller först flera år senar, eller de kanske inte ens kan fällas men bor kvar på orten. Vilken beredskap finns för detta? Inte alla organisationer har en plan för/principer för hur de ska avsluta och sätta punkt. Sammantaget visar erfarenhet att planering för hur organisationen ska avluta en kris är viktigt för att organsiationen ska kunna gå tillbaka till vardagsarbetet, likväl som individen ska få möjlighet att kunna gå vidare på ett bra sätt. Krisens efterarbetet borde insom en naturlig del i  beredskapsplaneringen.

*I rapporten och artikeln kan du också läsa om: varför socialt relaterade händelser är svåra att upptäcka; vilka krav det ställs på arbetssätt och samarbete; bilden av krisen och relationen till media; starka känslor och behov av stöd; samt hanteringen av händelsen.

Enander, A., Lajksjö, Ö. & Tedfeldt, E-L. (2010). A tear in the social fabric: local communities dealing with socially generated crises. Journal of Contingencies and Crisis Management, 18, 39-48.

Enander, A., Lajksjö, Ö & Tedfeldt, E-L. (2008). Det händer mitt ibland oss: kommunala erfarenheter av socialt genererade kriser. Report I:47, Department of leadership and management. Karlstad: Försvarshögskolan

Susanne Hede

Ledares kommunikation

Ungefär 80% av en ledares tid går åt till att kommunicera. Budskap som ledare kommunicerar och vilka signaler det ger sätter en stark prägel på medarbetare samt förtroende för organisationen. Visst är det då konstigt att vissa ledare inte kan/har lärt sig just vikten av att kommunicera och hur deras kommunikation uppfattas? Ta rektor på Lundsbergskolan och hans uttalanden i media om ev pennalism på skolan som ett närliggande exempel. Kritiken från Skolverket är skarp och de menar att kränkande och våld förekommer och att elever därför inte kan garanteras trygghet och studiero.

I detta läge uppfattar jag att rektor i TV nekade till att pennalism förekom på skolan (han kallar det för ”en hackordning” som är acceptabel), samt att han menar att uppgifter från ett fåtal individer inte borde tas på så stort allvar. Han hävdar också att skolan har gjort åtgärder sedan förra kontrollen från Skolverket för att motverka detta och att problemet nu är löst.

Hmm, tänk om ha i stället hade sagt något i stil med: Jag som rektor på skolan tar Skolinspektionens kritik på största allvar. Vi har jobbat med den här frågan under några år, men vi behöver uppenbarligen granska detta och arbeta vidare med vår värdegrund i den här frågan. Det är av största vikt att våra elever inte utsätts för kränkande behandling och får den studiero som de behöver.

Vilka signaler sänder den första (riktiga) kommunikationen i jämförelse med den andra (påhittade)? Vem får du förtroende för?
Och framförallt – hur skulle du vilja att rektor på ditt barns skola skulle förhålla sig i frågan?

// Susanne Hede

Vill du som ledare fatta beslut som ger ett förändrat beteende – ta hjälp av forskare och medborgare!

En långsiktig och smygande risk som beslutsfattare från lokal till nationell nivå arbetar med är konsekvenserna av klimatförändringarna.  Då både orsakerna och konsekvenserna inte går att lösa nationellt krävs ett samarbete internationellt och globalt mellan beslutsfattare. Men, för att hantera riskerna med klimatförändringarna behövs också stöd samt engagemang av den enskilde medborgaren.

Inom ramen för det EU-finansierade (7:e ramprogrammet) projektet Pachelbel (http://www.pachelbel.eu/) träffades forskare och beslutsfattare från sex olika länder (Frankrike, Rumänien, Spanien, Storbritannien, Tyskland och Sverige) förra veckan på Karlbergs slott. Där har vi diskutera hur beslutsfattare kan ta tillvara på kunskap om människors beteenden, samt hur de kan generera ny kunskap inom egna problemområden. Meningen är att kunskapen ska leda till att utforma en mer verksam policy. Viktigt är att beslut och policys kopplat till en hållbar utveckling utformas utifrån reell kunskap om vilka drivkrafter och motstånd det finns hos den enskilde individen att ändra sitt beteende i dessa frågor.

En anledning till varför beteendevetenskap behövs för att utveckla kunskap och policys inom miljöområdet kan sammanfattas av vad en representant från en myndighet sagt:

”Vi lägger ner så mycket pengar och engagemang på dessa frågor - men vad ger det egentligen? Hur ska vi göra för att våra insatser och kampanjer ska bli mer verksamma och effektiva? Tekniska lösningar räcker inte.”

I nära samverkan mellan forskare och beslutsfattare utvecklas verktyget STAVE (Systemic Tool for Behavioural Assumptions Validation and Exploration) kontinuerligt under projekttiden (2010-2012). STAVE utformas i en verklig kontext och utifrån den problematik och policyutformning som respektive beslutsfattares organisation just nu arbetar med. För att direkt kunna ta del av hur medborgare tänker och agerar i specifika problemområden använder vi (forskare) oss av medborgargrupper. Vi provar ut olika metoder för att samla in kunskap. Resultaten rapporteras inför och diskuteras med medborgargruppen. Därefter redovisas det för respektive beslutsfattare. Så här långt in i projektet visar det sig att det finns förväntningar från både medborgare och beslutsfattare som inte alltid är överrensstämmande. Metoderna i STAVE bidrar till att visa på dessa olikheter och ökar därmed förståelsen för hur beslutsfattare mer effektivt kan arbeta med dessa frågor och fatta beslut kopplat till dem.

Under 2012 kommer de olika metoderna i STAVE att valideras. Målet är att beslutsfattare ska kunna använda sig av rätt metod(er) för sin frågeställning. Sammantaget ska metoderna i STAVE bidra till att beslutsfattare kan generera kunskap om drivkrafter för individers beteenden, för att på så sätt få bra underlag till policys/kampnajer i syfte att främja ett hållbart beteende.

En sak är säker, det finns hos de individer vi träffat i medborgargrupperna både motivation och vilja, och skulle jag vilja påstå, en längtan efter kunskap och mätbarhet för att på rätt sätt kunna hjälpa till med lösningar för en hållbar utveckling. Jag tror att:

"Människor vill och gör rätt, om de vet hur de ska göra"

SUSANNE HEDE