Det har i anslutning till diskussionen om Breiviks mentala hälsa och årsdagen av Taimour Abdulwahabs självmordsdåd uppstått mycket funderingar kring vad det är som driver människor att begå terrorhandlingar. Idag läser vi i lokalpressen om ett seminarium på Karlstad Universitet där terrorister bland annat beskrivs som hjärntvättade. Jag vill dock mena att detta inte är förklaringen till deras beteende. Här följer några personliga reflexioner på ämnet.
Är terrorister hjärntvättade?
Nej! Begreppet hjärntvätt myntades under Koreakriget som förklaring till vissa amerikanska krigsfångars politiska omvändelse. Sedan dess har det ofta påståtts att liknande tekniker används bland annat av ledare för så kallade sekter. Det är dock för det första oklart hur hjärntvätt eller mind control mer konkret går till. Områdets teoretiker (Lifton, Singer, Hassan m fl) ger olika beskrivningar. Rörelserna skulle för det andra vara mer framgångsrika om de verkligen kunde hjärntvätta. De är ofta små och helt marginella ur ett samhällsperspektiv. För det tredje förutsatte hjärntvätt från början fysiskt tvång men tekniken var faktiskt inte speciellt effektiv ens då. Så på frågan om ledare i extrema rörelser av olika slag känner till och utövar några exotiska tekniker för att kontrollera vilja och tankar så är svaret är nej. Det finns helt enkelt inga sådana tekniker att tillgå. Det som sker i dessa rörelser är samma typ av påverkansprocesser som finns i alla grupper, möjligen med en starkare intensitet och varaktighet.
Är terrorister psykisk sjuka?
Nej! Terrorister har inga allomfattande kliniska särdrag. De är inte generellt psykiskt sjuka, även om Breivik här kan vara ett undantag, och inget tyder på att terrorister lider någon brist på intellektuell begåvning. De har heller inte mycket gemensamt med seriemördare eller andra grova brottslingar.
Är terrorism rationellt i den meningen att det är en effektiv metod för politisk förändring?
Nej! Det är svårt att se att de finns någon rimlig kostnad/nytta-analys bakom dessa dåd. Det hävdas ibland att terroristernas mål är att skapa rädsla och fruktan. Att bara allmänt skapa rädsla är dock knappast meningsfullt. Det är också att notera att terrorgrupperingar eller enskilda terrorister i många fall uppger andra motiv och att de ofta har ett ideologiskt syfte av något slag. De företräder en uppfattning som de vill sprida eller få genomslag för. Terrorismen är dock ur denna synvinkel kontraproduktiv. Den leder alltså oftast till raka motsatsen i relation till de mål terroristerna säger sig ha. De mest påtagliga effekterna torde snarare vara att samhället vidtar motåtgärder för att lättare kunna bekämpa terror och att offren – snarare än terroristerna – får sympati.
Vad kan då förklara terrorhandlingar?
En del av förklaringen står att finna i gruppens kraft. Gruppen gör individen mer extrem och många är benägna att begå grymma handlingar i vissa kontexter. Flera klassiska socialpsykologiska experiment visar olika aspekter av denna tendens, exempelvis Stanford Prison-experimentet, Milgrams lydnadsstudier, Aschs studier av konformitet och Janis studier av groupthink. En annan del av förklaringen ligger i en upplevd känsla av förödmjukelse eller kränkning. Denna kan naturligtvis ha en viss saklig grund men det kan också vara att man blandar ihop personliga kränkningar med politiska förhållanden i samhället. I grunden handlar det om att ens verklighetsbild förvrängs av ens känslomässiga behov, bland annat genom att man i sitt inre skapar en ”lämplig” fiende. Så när terroristen dödar objektivt sett oskyldiga människor upplever denne själv att den för en legitim kamp mot ett legitimt hot. Man hämnas en upplevd oförrätt och ser sig som en soldat i ett krig. Detta är förvisso en vanföreställning men den behöver inte bottna i vare sig någon paranoid psykos eller någon hjärntvätt.
Claes Wallenius
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar