Den gyllene rasen, pennalism, ledarskap och riter

Pennalism?
Debatten om huruvida pennalism förekommer på landets internatskolor har blommat upp sedan några elever på bland annat Lundsbergs internatskola i Storforskommun anmält att de utsatts för pennalism. Även anställda på skolan har bevittnat saker som de inte anser ska förekomma. Vilket ledarskap finns på skolan? Den bild som media visar är ett transformellt ledarskap, som i praktiken blir "ställ in dig i leden" följ vårt sätt, det är det bästa sättet. Det hänger också ihop med Freuds försvarsmekanism förnekelse, "vi har inga sådana problem här". Det öppnar inte för debatt, det stänger dörrar, ställ dig i ledet, här har du inget att hämta är budskapet. Men sedan huruvida det förekommit pennalism eller inte, det är en subjektiv, tolkning från individ till individ eller?

I vårt samhälle i dag, finns väldigt litet utrymme för riter, myter och seder, det som Indianer och andra urbefolkningar ägnade stor tid åt. Men man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att hitta dessa inslag. När blir man vuxen i dag? För 50-60 års sedan i Sverige blev man vuxen då man var 18 år, man hade genomgått några av samhällets prov för att inträda i vuxenlivet, körkort, studenten mm. I dag finns inga sådana vuxen prov? Gränsen är flytande och kanske söker vi ännu mer en gemenskap i det mellanmänskliga än förr, för behovet finns. Kanske måste man söka svaret i hur människan uppkom?

Människans uppkomst

Inom den Romerska mytologin, så skapades de första människorna under tidsåldern Saturnus, de kallades den gyllene rasen. Den gyllene rasen åldrades inte, deras kroppar blev inte svagare med åren, de drabbades inte heller av sjukdomar eller andra mödor. Efter några århundraden, dog de allihop, oklart hur, som om de fallit i sömn.

Efter att den gyllene rasen hade dött skapade Jupiter och hans närmaste gudakrets en silverras. De var inte alls som det gyllene släktet till vare sig kropp eller själ. För silverrasen tog det 100 år för att nå mognad, och när de hade mognat, levde de bara en kort tid i sorg på grund av att de slösat bort större delen av sina liv.  Människan har alltid haft ett behov av riter som en historia, en tillflykt från en vardag eller bara att få känna tillhörighet, att man är en del av något större.

 Ett sätt är att skapa en rit (eller ritual) med hjälp av cirkeldanser, musik och andra uttrycksmedel, såsom text och bild. Genom ritens form och uppbyggnad kan man förstärka den förhöjda gemenskap som danserna skapar. Man kan också välja en specifik form och uppbyggnad av en rit för att förstärka det man specifikt vill använda dansen till, t.ex. för att läka och hela (läs här om kris och förändring).

Vad är en rit?
Riter har funnits i alla tidsperioder och finns på alla platser i världen. De har alltid varit en av de vägar som vi människor använt för att strukturera och tolka vår värld. Riter finns både i religiösa och profana sammanhang, såsom till exempel inom kyrkan respektive militären.

I det vetenskapliga finns ingen konsensus om vad som egentligen gör en rit till en rit. Ritforskaren Catherine Bell menar att det bara finns olika teorier och åsikter eller beskrivna traditioner och som alla reflekterar den tid och den plats där de har formulerats Ändå går det att i grova drag urskilja vissa kännetecken.

Alla riter är till att börja med förvandlande eller performativa. Det handlar om förvandling från en känsla till en annan, från en status till en annan, från en identitet till en annan, från en situation till en annan. Teologen Tom E. Driver uttrycker det som att riter är mer som tvättmaskiner än böcker. En bok kan handla om tvätt, men en tvättmaskin kan förändra smutsiga kläder till rena om tvättmaskinen fungerar som den ska.

Övergångsriter, eller livscykelriter, är tydligast exempel på detta. För att bli gift räcker det inte att skicka in några papper till en myndighet. Man måste genomgå en vigselrit antingen i kyrkan eller hos en profan vigselförrättare. För att bli präst måste man genomgå en ordinationsrit. För att bli president i USA så måste man genomgå en installationsrit. Men det är inte så att riterna bara markerar övergången. De hjälper också till att känna och acceptera förändringen: genom riten känns det att hon eller han är gift, präst eller president.  Eller för att bli en ”Lundsbegare”? Men hur långt får man gå? Vad är tillåtet att göra mot en annan människa?

För att beskriva riter är ordet framställa centralt. Gemensamt för våra riter är att de består av handlingar, att vi agerar. Vi tänker och känner inte enbart i riten, utan vi ger en fysisk form åt våra tankar, känslor och erfarenheter och visar dem för varandra. Vi kan så att säga ”ställa fram” dem för oss själva och varandra.

Eftersom vi framställer våra tankar, känslor och erfarenheter genom våra egna handlingar i riten visar vi också oss själva, för varandra. Vi gör oss synliga för varandra, ordentligt närvarande.  Man använder häftiga attribut som t.ex. kroppsmålningar som drar till sig uppmärksamhet. Det här handlar inte om att märka ut sig, att bli mer ärad och firad än andra, utan att man visar att man är en viktig länk i ett sammanhang. För i riten visar ju alla upp sig för varandra och världen.

I riten framställer vi inte något som redan finns. Vi framställer en tillfällig, alternativ och upphöjd eller visionär värld tillsammans, skild från vardagen. Gränsen mellan riter och pennalism är kanske skarp eller så är den flytande? Ett ledarskap som är alltför långt ifrån vardagen och kanske inte vill se att det finns problem, är inte ett utvecklande ledarskap, eller inser ledaren vad som sker och tom vill att det ska ske, under ytan, i det tysta som en viktig del av att bli en i gänget? Om det är det sistnämnda är det inte ett transformellt ledarskap, utan snarare ett icke-ledarksap ett mer ”låt-gå ledarskap”. Där flera informella ledare kan växa och ta över rodret, och utöva vad det nu är de utövar bakom stängda dörrar.

//Maria Björkehed