Kontextens betydelse för ledarskap

Individuella förhållanden som kön, ålder, utbildning, intelligens, personlighet etc har länge funnits med i ledarskapsstudier. I en nyligen genomförd undersökning (Larsson & Hyllengren, in press) testade vi på ett mätbart sätt inflytandet av ett antal omgivningsfaktorer på ledarskap på olika hierarkiska nivåer. Stora skillnader framkom mellan chefer på hög, medelhög och låg nivå på organisatoriska förhållanden av ”hårdare” strukturell karaktär. Betydelsen av ”mjukare” aspekter såsom organisationskultur och gruppkarakteristika var däremot lika stor för chefer på olika hierarkiska nivåer.

Forskningen innebär att transformativa och autentiska ledarskapsmodeller, till exempel vår egen modell Utvecklande ledarskap, nu tydligare kan situationsanpassas. Vidare möjliggör den framtagna modellen och dess mätinstrument att man nu kan göra samtidiga kartläggningar av individuella och kontextuella influenser på ledarskap.

Referens

Larsson, G., & Hyllengren, P. (in press). Contextual influences on leadership in emergency type organisations: Theoretical modelling and empirical tests. International Journal of Organizational Analysis.

Gerry Larsson

Ledarskap: arv eller miljö?

Är ledarskap en medfödd gåva eller något man kan lära sig? Frågan dyker ofta upp och nu börjar vi närma oss svar. Inom det snabbt växande forskningsfältet behavioral genetics har jag haft förmånen att få medverka i ett par ledarskapsinriktade studier. Forskningen bygger på antagandet att tvillingar har haft en likartad uppväxtmiljö. Eventuella skillnader mellan enäggstvillingar och likkönade tvåäggstvillingar kan därmed tillskrivas genetiken. Följande resultat grundar sig på enkätstudier av tvillingpar som återfinns i Karolinska Institutets register, vilket anses vara världens främsta.

Studie I (Zhang et al., 2009). Fokus var arvets betydelse för vem som blir ledare som vuxen. En jämförelse gjordes mellan 1285 par av enäggstvillingar med 849 par av likkönade tvåäggstvillingar. Stora köns- och personlighetsskillnader noterades. Bland kvinnor framkom ett starkt samband mellan genetik och att ha en ledarposition som vuxen. Effekten medierades av personlighetsfaktorerna extraversion (förstärktes) och neuroticism (försvagades). Bland män var det genetiska inflytandet lågt. Däremot framkom ett starkt miljöinflytande (ingen skillnad mellan de två tvillingtyperna) avseende vuxen position som ledare. Detta inflytande medierades av personlighetsfaktorn extraversion (förstärktes).

Studie II (Chaturvedi et al., in press). Frågeställningen var likartad den i studie I men nu var dataunderlaget större (totalt 12112 tvillingar). Återigen framkom ett starkt samband mellan genetik och vuxen position som ledare bland kvinnor (44% förklarad varians), men nu även bland män (37% förklarad varians).

Resultaten kan tolkas som att det finns ett tak för vad som är rimligt att förvänta sig vad gäller effekter av ledarstimuleringsåtgärder. Förändringar inom arbetslivets område (”miljö”) i form av ökad betydelse för ledare av relationskompetens och empati kan innebära att miljöns relativa betydelse kommer att öka även för kvinnor.

Referenser

Chaturvedi, S., Zyphur, M. J., Arvey, R. D., Avolio, B. J., & Larsson, G. (in press). The heritability of emergent leadership: Age and gender as mediating factors. The Leadership Quarterly.

Zhang, Z., Zyphur, M. J., Narayanan, J., Arvey, R. D., Chaturvedi, S., Avolio, B. J., Lichtenstein, P., & Larsson, G. (2009). The genetic basis of entrepreneurship: Effects of gender and personality. Organizational Behavior and Human Decision Processes.

Gerry Larsson

Mordet på 4-åringen uppklarat. Kan vi sätta punkt?

Brottsrubriceringen är mord för den tioårig pojke som har erkänt och anses vara skyldig till att fyraåringen i Ljungby dog. Men om händelsen kan uppfattas som avklarad beror på från vilket perspektiv vi ser det från. Vi som läser och hör om det som hänt, diskuterar på chattar och i fikarum, undrar varför och hur en så ung pojke kan begå ett sådant grovt brott. Vårt intresse för att förstå vad som skett är stort. Är 10-åringen fullt mentalt frisk?  Vad kommer han från för omständigheter? Detta är några av de frågor som återkommer. Chefsåklagaren Rudinsson anser att brottet är avklarat, eftersom gärningsmannen är funnen. För de drabbade familjerna, lokala samhället och dess medborgare kommer förmodligen händelsen att sätta långsiktiga spår. Går vi vidare till de personer som i sin professionella roll har varit involverade i händelsen är det dags för flertalet att avrunda och avluta för att återgå till mer vardagliga arbetsuppgifter.

I den risk- och krisforskning som bedrivs här vid Försvarshögskolan i Karlstad har vi tittat på olika typer av kriser i vårt samhälle, varav socialt genererade händelser (ursprung i sociala händelser och förhållanden, eller som orsakat omfattande sociala konsekvenser i berörda samhällen) även har studerats separat. Ledare som hanterat socialt relaterade kriser har delgivit oss sin erfarenhet av detta. Jag kommer nedan att återge en del av den kunskap vi tack vare dem har kunnat sammanställa i detta avseende*. Här fokuserar jag endast på vad de professionella som varit involverade i Ljungby bl a står inför nu – att sätta punkt.

Vikten av att sätt punkt

För de som har varit involverade i arbetet med händelsen finns det ett behov av att på något sätt markera slutet på krishanteringen och övergången till vardagen. I och med att det finns en utpekad gärningsman, kan ev spekulationer som ofta följer med den här typen av händelse avskrivas, och det innebär även ett tydligare slut än om så inte hade varit fallet.

Ett sätt att markera ett avslut på händelsen kan vara att skriva egna rapporter på vad som hänt, eller att låta någon utomstående granska händelsen. Många kommuner har använt sig av forskare för detta ändamål. Rapporter skrivs i syfte att få perspektiv på vad som hänt samt att få en gemensam bild, som underlag för diskussioner. För, det finns ett behov av att samlas och diskutera vad som hänt.  Till sin hjälp kan de behöva en krishanteringsexpert. (kommentar: Rapporter och diskussioner kan förhoppningsvis bidra till en förbättrad krisberedskap). Ytterligare ett sätt kan vara en manifestation på offentlig plats.

Att inte markera ett slut innebär att enskilda individer kan fara illa. Ledare i intervjuer menar att alla individer inte själva kan sätta punkt efter en sådan här kris, ibland beroende av hur de har blivit påverkade psykologiskt. De förlägger ansvaret på sig själva och ser det som egna svagheter. Då måste organisationen träda in och ta sitt ansvar för att hjälpa dessa individer.

Inte alla händelser får ett naturligt slut, t ex så hittas inte gärningsmannen alls, eller först flera år senar, eller de kanske inte ens kan fällas men bor kvar på orten. Vilken beredskap finns för detta? Inte alla organisationer har en plan för/principer för hur de ska avsluta och sätta punkt. Sammantaget visar erfarenhet att planering för hur organisationen ska avluta en kris är viktigt för att organsiationen ska kunna gå tillbaka till vardagsarbetet, likväl som individen ska få möjlighet att kunna gå vidare på ett bra sätt. Krisens efterarbetet borde insom en naturlig del i  beredskapsplaneringen.

*I rapporten och artikeln kan du också läsa om: varför socialt relaterade händelser är svåra att upptäcka; vilka krav det ställs på arbetssätt och samarbete; bilden av krisen och relationen till media; starka känslor och behov av stöd; samt hanteringen av händelsen.

Enander, A., Lajksjö, Ö. & Tedfeldt, E-L. (2010). A tear in the social fabric: local communities dealing with socially generated crises. Journal of Contingencies and Crisis Management, 18, 39-48.

Enander, A., Lajksjö, Ö & Tedfeldt, E-L. (2008). Det händer mitt ibland oss: kommunala erfarenheter av socialt genererade kriser. Report I:47, Department of leadership and management. Karlstad: Försvarshögskolan

Susanne Hede

Har terrorister tvättade hjärnor?

Det har i anslutning till diskussionen om Breiviks mentala hälsa och årsdagen av Taimour Abdulwahabs självmordsdåd uppstått mycket funderingar kring vad det är som driver människor att begå terrorhandlingar. Idag läser vi i lokalpressen om ett seminarium på Karlstad Universitet där terrorister bland annat beskrivs som hjärntvättade. Jag vill dock mena att detta inte är förklaringen till deras beteende. Här följer några personliga reflexioner på ämnet.

Är terrorister hjärntvättade?

Nej! Begreppet hjärntvätt myntades under Koreakriget som förklaring till vissa amerikanska krigsfångars politiska omvändelse. Sedan dess har det ofta påståtts att liknande tekniker används bland annat av ledare för så kallade sekter. Det är dock för det första oklart hur hjärntvätt eller mind control mer konkret går till. Områdets teoretiker (Lifton, Singer, Hassan m fl) ger olika beskrivningar. Rörelserna skulle för det andra vara mer framgångsrika om de verkligen kunde hjärntvätta. De är ofta små och helt marginella ur ett samhällsperspektiv. För det tredje förutsatte hjärntvätt från början fysiskt tvång men tekniken var faktiskt inte speciellt effektiv ens då. Så på frågan om ledare i extrema rörelser av olika slag känner till och utövar några exotiska tekniker för att kontrollera vilja och tankar så är svaret är nej. Det finns helt enkelt inga sådana tekniker att tillgå. Det som sker i dessa rörelser är samma typ av påverkansprocesser som finns i alla grupper, möjligen med en starkare intensitet och varaktighet.

Är terrorister psykisk sjuka?

Nej! Terrorister har inga allomfattande kliniska särdrag. De är inte generellt psykiskt sjuka, även om Breivik här kan vara ett undantag, och inget tyder på att terrorister lider någon brist på intellektuell begåvning.  De har heller inte mycket gemensamt med seriemördare eller andra grova brottslingar.

Är terrorism rationellt i den meningen att det är en effektiv metod för politisk förändring?

Nej! Det är svårt att se att de finns någon rimlig kostnad/nytta-analys bakom dessa dåd. Det hävdas ibland att terroristernas mål är att skapa rädsla och fruktan. Att bara allmänt skapa rädsla är dock knappast meningsfullt. Det är också att notera att terrorgrupperingar eller enskilda terrorister i många fall uppger andra motiv och att de ofta har ett ideologiskt syfte av något slag. De företräder en uppfattning som de vill sprida eller få genomslag för.  Terrorismen är dock ur denna synvinkel kontraproduktiv. Den leder alltså oftast till raka motsatsen i relation till de mål terroristerna säger sig ha. De mest påtagliga effekterna torde snarare vara att samhället vidtar motåtgärder för att lättare kunna bekämpa terror och att offren – snarare än terroristerna – får sympati.

Vad kan då förklara terrorhandlingar?

En del av förklaringen står att finna i gruppens kraft. Gruppen gör individen mer extrem och många är benägna att begå grymma handlingar i vissa kontexter. Flera klassiska socialpsykologiska experiment visar olika aspekter av denna tendens, exempelvis Stanford Prison-experimentet, Milgrams lydnadsstudier, Aschs studier av konformitet och Janis studier av groupthink. En annan del av förklaringen ligger i en upplevd känsla av förödmjukelse eller kränkning. Denna kan naturligtvis ha en viss saklig grund men det kan också vara att man blandar ihop personliga kränkningar med politiska förhållanden i samhället. I grunden handlar det om att ens verklighetsbild förvrängs av ens känslomässiga behov, bland annat genom att man i sitt inre skapar en ”lämplig” fiende.  Så när terroristen dödar objektivt sett oskyldiga människor upplever denne själv att den för en legitim kamp mot ett legitimt hot. Man hämnas en upplevd oförrätt och ser sig som en soldat i ett krig. Detta är förvisso en vanföreställning men den behöver inte bottna i vare sig någon paranoid psykos eller någon hjärntvätt.

Claes Wallenius

Vetenskaplig glamour

Jag har – trots tilltagande ålder – någorlunda lyckats hänga med i de informationsteknologiska svängarna. Bloggat har jag däremot aldrig gjort. Nu ska det ske!

När vi startade denna blogg hade vi en diskussion här på institutionen vad den skulle ha för inriktning. I samband med det hävdade jag – lite på skämt – att vi skulle kolla in sådana bloggar som har många besökare. En sådan är 20-åriga Kissie som lär ha över en miljon läsare i veckan. Mot mig anfördes då att hennes blogg inte riktar sig till vår målgrupp, att den inte är vetenskaplig och att vi ska vara mer seriösa än så.

I samband med det satte en anonym arbetskamrat upp en artikel ur Dagens Industri på min bokylla. Den handlade om nämnde Kissie och hade rubriken: ”Perfekt – Längtan efter att bli sedd och lyckas styr våra liv”. Och därmed kommer vi in på en av de mest grundläggande frågorna i den psykologiska vetenskapen, nämligen vilka våra motivationella drivkrafter är. En av de mer kända teoretikerna - Abraham Maslow - menade att våra grundläggande behov bland andra är kärlek, gemenskap, uppskattning och självförverkligande. Mer moderna teorier, som exempelvis den evolutionspsykologiska, lyfter fram vårt statusbehov, såväl som vår ångest att bli utesluten ur flocken. Så att Kissie har många unga tjejer som vill läsa om hur man blir sedd och lyckad är inte konstigt. Och egentligen inte speciellt ovetenskapligt heller.

Vetenskap är inte att vara allmänt seriös. Vetenskap är att beskriva och förstå verkligheten och då även de oseriösa delarna. Kissies popularitet är en del av denna verklighet. Vår motivationella struktur, vår rationalitet och ibland även vår brist på rationalitet är också centrala delar i att förstå ledarskap.

Den vetenskapliga världen har sin glamour och sin fåfänga. Till exempel är vi flera som funderar på vad vi ska ha för kläder när vår kollega Sofia disputerar på fredag. Så fick den här bloggen äntligen ett inlägg som berör det här med kläder och utseende. Snart har kanske vi också en miljon läsare.  :-)

Claes Wallenius

Ledares kommunikation

Ungefär 80% av en ledares tid går åt till att kommunicera. Budskap som ledare kommunicerar och vilka signaler det ger sätter en stark prägel på medarbetare samt förtroende för organisationen. Visst är det då konstigt att vissa ledare inte kan/har lärt sig just vikten av att kommunicera och hur deras kommunikation uppfattas? Ta rektor på Lundsbergskolan och hans uttalanden i media om ev pennalism på skolan som ett närliggande exempel. Kritiken från Skolverket är skarp och de menar att kränkande och våld förekommer och att elever därför inte kan garanteras trygghet och studiero.

I detta läge uppfattar jag att rektor i TV nekade till att pennalism förekom på skolan (han kallar det för ”en hackordning” som är acceptabel), samt att han menar att uppgifter från ett fåtal individer inte borde tas på så stort allvar. Han hävdar också att skolan har gjort åtgärder sedan förra kontrollen från Skolverket för att motverka detta och att problemet nu är löst.

Hmm, tänk om ha i stället hade sagt något i stil med: Jag som rektor på skolan tar Skolinspektionens kritik på största allvar. Vi har jobbat med den här frågan under några år, men vi behöver uppenbarligen granska detta och arbeta vidare med vår värdegrund i den här frågan. Det är av största vikt att våra elever inte utsätts för kränkande behandling och får den studiero som de behöver.

Vilka signaler sänder den första (riktiga) kommunikationen i jämförelse med den andra (påhittade)? Vem får du förtroende för?
Och framförallt – hur skulle du vilja att rektor på ditt barns skola skulle förhålla sig i frågan?

// Susanne Hede

Den gyllene rasen, pennalism, ledarskap och riter

Pennalism?
Debatten om huruvida pennalism förekommer på landets internatskolor har blommat upp sedan några elever på bland annat Lundsbergs internatskola i Storforskommun anmält att de utsatts för pennalism. Även anställda på skolan har bevittnat saker som de inte anser ska förekomma. Vilket ledarskap finns på skolan? Den bild som media visar är ett transformellt ledarskap, som i praktiken blir "ställ in dig i leden" följ vårt sätt, det är det bästa sättet. Det hänger också ihop med Freuds försvarsmekanism förnekelse, "vi har inga sådana problem här". Det öppnar inte för debatt, det stänger dörrar, ställ dig i ledet, här har du inget att hämta är budskapet. Men sedan huruvida det förekommit pennalism eller inte, det är en subjektiv, tolkning från individ till individ eller?

I vårt samhälle i dag, finns väldigt litet utrymme för riter, myter och seder, det som Indianer och andra urbefolkningar ägnade stor tid åt. Men man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att hitta dessa inslag. När blir man vuxen i dag? För 50-60 års sedan i Sverige blev man vuxen då man var 18 år, man hade genomgått några av samhällets prov för att inträda i vuxenlivet, körkort, studenten mm. I dag finns inga sådana vuxen prov? Gränsen är flytande och kanske söker vi ännu mer en gemenskap i det mellanmänskliga än förr, för behovet finns. Kanske måste man söka svaret i hur människan uppkom?

Människans uppkomst

Inom den Romerska mytologin, så skapades de första människorna under tidsåldern Saturnus, de kallades den gyllene rasen. Den gyllene rasen åldrades inte, deras kroppar blev inte svagare med åren, de drabbades inte heller av sjukdomar eller andra mödor. Efter några århundraden, dog de allihop, oklart hur, som om de fallit i sömn.

Efter att den gyllene rasen hade dött skapade Jupiter och hans närmaste gudakrets en silverras. De var inte alls som det gyllene släktet till vare sig kropp eller själ. För silverrasen tog det 100 år för att nå mognad, och när de hade mognat, levde de bara en kort tid i sorg på grund av att de slösat bort större delen av sina liv.  Människan har alltid haft ett behov av riter som en historia, en tillflykt från en vardag eller bara att få känna tillhörighet, att man är en del av något större.

 Ett sätt är att skapa en rit (eller ritual) med hjälp av cirkeldanser, musik och andra uttrycksmedel, såsom text och bild. Genom ritens form och uppbyggnad kan man förstärka den förhöjda gemenskap som danserna skapar. Man kan också välja en specifik form och uppbyggnad av en rit för att förstärka det man specifikt vill använda dansen till, t.ex. för att läka och hela (läs här om kris och förändring).

Vad är en rit?
Riter har funnits i alla tidsperioder och finns på alla platser i världen. De har alltid varit en av de vägar som vi människor använt för att strukturera och tolka vår värld. Riter finns både i religiösa och profana sammanhang, såsom till exempel inom kyrkan respektive militären.

I det vetenskapliga finns ingen konsensus om vad som egentligen gör en rit till en rit. Ritforskaren Catherine Bell menar att det bara finns olika teorier och åsikter eller beskrivna traditioner och som alla reflekterar den tid och den plats där de har formulerats Ändå går det att i grova drag urskilja vissa kännetecken.

Alla riter är till att börja med förvandlande eller performativa. Det handlar om förvandling från en känsla till en annan, från en status till en annan, från en identitet till en annan, från en situation till en annan. Teologen Tom E. Driver uttrycker det som att riter är mer som tvättmaskiner än böcker. En bok kan handla om tvätt, men en tvättmaskin kan förändra smutsiga kläder till rena om tvättmaskinen fungerar som den ska.

Övergångsriter, eller livscykelriter, är tydligast exempel på detta. För att bli gift räcker det inte att skicka in några papper till en myndighet. Man måste genomgå en vigselrit antingen i kyrkan eller hos en profan vigselförrättare. För att bli präst måste man genomgå en ordinationsrit. För att bli president i USA så måste man genomgå en installationsrit. Men det är inte så att riterna bara markerar övergången. De hjälper också till att känna och acceptera förändringen: genom riten känns det att hon eller han är gift, präst eller president.  Eller för att bli en ”Lundsbegare”? Men hur långt får man gå? Vad är tillåtet att göra mot en annan människa?

För att beskriva riter är ordet framställa centralt. Gemensamt för våra riter är att de består av handlingar, att vi agerar. Vi tänker och känner inte enbart i riten, utan vi ger en fysisk form åt våra tankar, känslor och erfarenheter och visar dem för varandra. Vi kan så att säga ”ställa fram” dem för oss själva och varandra.

Eftersom vi framställer våra tankar, känslor och erfarenheter genom våra egna handlingar i riten visar vi också oss själva, för varandra. Vi gör oss synliga för varandra, ordentligt närvarande.  Man använder häftiga attribut som t.ex. kroppsmålningar som drar till sig uppmärksamhet. Det här handlar inte om att märka ut sig, att bli mer ärad och firad än andra, utan att man visar att man är en viktig länk i ett sammanhang. För i riten visar ju alla upp sig för varandra och världen.

I riten framställer vi inte något som redan finns. Vi framställer en tillfällig, alternativ och upphöjd eller visionär värld tillsammans, skild från vardagen. Gränsen mellan riter och pennalism är kanske skarp eller så är den flytande? Ett ledarskap som är alltför långt ifrån vardagen och kanske inte vill se att det finns problem, är inte ett utvecklande ledarskap, eller inser ledaren vad som sker och tom vill att det ska ske, under ytan, i det tysta som en viktig del av att bli en i gänget? Om det är det sistnämnda är det inte ett transformellt ledarskap, utan snarare ett icke-ledarksap ett mer ”låt-gå ledarskap”. Där flera informella ledare kan växa och ta över rodret, och utöva vad det nu är de utövar bakom stängda dörrar.

//Maria Björkehed