Myter kontra forskning om hur allmänheten reagerar i en kris

I samband med den stora skogsbranden i Västmanland i somras florerade en del rykten i media om att de hus som evakuerats utsatts för plundring. Många av dessa rykten dömdes sedan ut som grundlösa av polisen. Det intressanta i detta är att en viss bild av allmänhetens beteende i kris kommer fram, nämligen den om den irrationella panikslagna medborgaren som helt tappar sin moraliska kompass. Forskningen på området visar dock att detta är en myt. Det förekommer mycket sällan att människor visar tendenser till hjälplöshet, aggressivitet eller panik under en kris. Tvärtom brukar människor agera rationellt för att hantera de problem som en kris skapar. (För den intresserade kan en artikel av Tierney, Bevc & Kuligowski [2006] om myter när det gäller allmänhetens reaktioner under orkanen Katrina rekommenderas.)

På uppdrag av MSB (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) har Ledarskapscentrum ägnat ett flerårigt forskningsprojekt åt just allmänheten i krissituationer, vilket yttrat sig i att vi på olika sätt undersökt hur allmänheten framställs och uppfattas i krissituationer och krishanteringsövningar. Många spännande resultat har kommit ut från projektets olika delstudier. I en studie beskrivs hur medier med olika subtila medel bidrar till att skapa en bild av krissituationer som påverkar vilka förväntningar krishanterare har på allmänheten. I vissa fall framkommer en negativ bild av allmänheten som kan påverka hur ”värdiga” vissa medborgare bedöms vara av hjälp i en krissituation. I en intervjustudie med krishanterare framkommer en mer positiv bild då de har en betydligt mer nyanserad bild av hur människor reagerar i en krissituation och framförallt kring vilka behov olika samhällsgrupper har. I en observationsstudie av en stor beredskapsövning studerades hur allmänheten framställdes, vilket förhoppningsvis ska ge inspel till hur allmänhetsperspektivet kan utvecklas och ge större lärandeeffekter i kommande övningar.

När projektet inom en snar framtid redovisas hoppas vi att forskningsresultaten kommer att användas för att stärka förmågan att möta allmänheten i framtida krissituationer och att förhålla sig kritiskt till hur allmänheten framställs i media. Det finns ibland en tendens i krishanteringssystemet att fokus ligger på att upparbeta krisberedskap för att klara av krisen i sig genom utveckling av strukturer, lagstiftning och beslutsprocesser. ”Krisen i krisen”, det vill säga hur krisen påverkar människor och de utmaningar detta innebär finns det inte alltid beredskap för. Vi hoppas därför att forskningen ska kunna bidra till ett ökat intresse för hur allmänhetens perspektiv bättre kan beaktas, såväl i krissituationer som i förberedande övningar.

Ann Enander, Sofia Nilsson, Jennifer Hobbins, David Scott och Carina Brandow

Referens: Tierney, K, Bevc, C & Kuligowski, E, (2006), “Metaphors matter: Disaster myths, media frames and their consequences in Hurricane Katrina”, The Annals of the American Academy of Political and Social Science, Vol. 604, No. 57, pp. 57-81

Syndabock – idag kapten Schettino & Niklas Czarnecki. I morgon?

Rederiet och (Italienska) media har utsett kaptenen på fartyget Costa Concordia som ansvarig för grundstötningen. Schettino är häktad och misstänkt för i dagsläget ett oklart antal dödsfall.  Jag tar inte ställning till om han är skyldig eller inte, även om bevisen mot honom pekar i negativ riktning. Niklas Czarnecki får avgå som tränare för ishockeylaget FBK. Med anledning av dess två närliggande fall vill jag ta upp fenomenet ”syndabockar”.

Syndabockar utses överallt i vårt samhälle: på våra arbetsplatser, skolor, föreningar etc.  Syndabockar utses av olika orsaker. Psykologiskt vill vi ha någon som vi kan lägga vår samlade skuld på och som vi kan stöta bort. Det ligger också ett kraftfullt symbolvärde i att vi/organisationen stöter bort eller säger upp en individ – vi är kapabla att lösa problem.

Det är inte bara i privata företag och idrottsföreningar som utser individer till syndabock. Vi återse även vissa tjänstemän och politiker i denna roll. Mer kända exempel finner vi i samband med samhällskriser som tsunamin, och en del socialt orsakade händelser(t ex omhändertagande av barn) som uppmärksammats av media. Vid flertalet tillfällen har ageranden/brist på agerande och ansvaret för beslut lagts på en individ. Och individen har fått ta konsekvensen. Man kan fråga sig om det är rätt lösning?

I krissammanhang har även grupper utsetts till syndabockar med konsekvensen att utredningen försvårats. Två exempel på detta i Sverige är i) barnmordet i Arvika. Tidigt framkom rykten om att det var invandrare, kanske ett gäng, som hade begått dådet. Vissa personer i staden började samla sig för att kunna gå till motangrepp. Detta medförde att i ett viktigt skede fick ansvariga aktörer fokusera på att en ny kris, orsakad av den tidigare, inte skulle uppsåt.  Detta tog både kraft och tid från arbetet med krishanteringen. Det visade sig senare att det var andra barn som orsakat pojkens död ii) det andra exemplet är diskoteksbranden i Göteborg. Även här drog felaktiga rykten snabbt igång, denna gång sa ryktet att det skulle vara en grupp främlingsfientliga svenskar som tänt eld på lokalen. I samhället påbörjades en uppvigling mot dessa svenskar. Invandrare uppmanades till vedergällning ”60 invandrarungdomar har dött, nu ska 60 svenskar dö”. I fallet med Göteborgsbarnden  var det en annan grupp invandrare som tände eld på lokalen.  Liksom vid barnmordet i Arvika fick utredningen fel fokus, på grund av för tidiga slutsatser/teori.

Fokus på syndabockar, individer såväl som grupper, som enskild orsak till det negativa, kan bidra till att system inom eller mellan organisationens inte synas. Det vore bättre att de verkliga problemen och de bakomliggande orsakerna, analyserats och åtgärdats, innan vi dömer någon individ eller grupp Risken är annars att felet eller problemet uppstår igen. Och, att enskilda individer kommer i kläm.

Susanne Hede