Rationalitet och ondska

Min kollega Aida vill utmana mig i en ”bloggduell”. Hon skrev den 13 juli (se nedan):

Både du och jag är intresserade av kopplingen mellan rationalitet och emotioner. Du menar att emotioner är mestadels av ondo och jag menar att överdriven rationalitet är mestadels av ondo. Bauman och Adornos, två kända sociologer hävdar att rationaliteten är så pass avhumaniserande att WWII:s grymma handlingar enbart kunde förklarats ur rationalitetens men också i byråkratins framväxt.

Vad är rationalitet?

Det har förekommit en betydande debatt inom samhälls- och beteendevetenskaperna kring rationalitetsbegreppet. Tyvärr tillåter inte utrymmet här att ta upp alla aspekter av denna debatt.  Om vi ska förenkla något menar jag att (instrumentell) rationalitet är att välja det handlingsalternativ som mest kostnadseffektivt leder det mål som aktören önskar uppnå. Däremot behöver man inte instämma med målet utan rationaliteten måste värderas utifrån aktörens egen synvinkel. 

Är det bra att vara rationell?

Generellt sett menar jag att så är fallet. Men samtidigt kan man inte i alla vardagliga småbeslut göra längre konsekvensutredningar av olika handlingsalternativ.  Man når nämligen snart över en gräns där tiden det tar att göra dessa analyser understiger nyttan med vad de tillför. Sedan kan det påpekas att det inte är irrationellt att njuta av livet, att vara ineffektiv, att älska eller att bara sitta och beundra en vacker solnedgång. Tvärtom, om målet är att njuta och slappna av är detta väldligt rationellt.

Är känslor rationella?

Ur en evolutionär synvinkel är svaret ja. Vi har våra emotionella reaktioner/behov för att de har ökat våra förfäders reproduktiva framgång.  Däremot är inte alltid emotioner rationella i relation till andra livsmål vi har som individer eller i samhället. För en ledare, beslutsfattare eller politiker kan tillfredställandet av egna emotionella behov lätt komma i konflikt med de mål som finns för verksamheten man utövar.

Är onda handlingar, t ex de som skedde under andra världskriget, ett utslag av rationalitet?

Nej, det är de inte. Onda handlingar begås ibland av människor som är empatistörda, psykotiska eller drogpåverkade men oftare av fullt friska människor som själva är övertygande om att de gör något bra. Men det innebär inte att handlingarna är rationella.

Nationalsocialismen är en ideologi som präglas av en påfallande emotionell verklighetsbild, vilket också präglade partiets mötesformer och praktik. Hitlers retorik var osaklig och rasistiskt men den tillfredställde ett emotionellt behov hos de som lyssnade - att få en stärkt självkänsla och status till den egna gruppen. Även den obetydligaste tysk torde ha blivit lyft av att höra att man tillhörde något stort. Om vi däremot ser till utfallet av Hitlers politik ledde den till ett Tyskland i ruiner och till att man idag uppfattar perioden som ett av de mörkaste kapitlen i människans historia. Hitler misslyckades alltså i relation till de mål han själv hade och det berodde till stor del på att han fattade illa avvägda beslut.  Därför var han inte rationell.

Känslor ses ofta som något positivt. Ofta likställer man känsla med medkänsla. Att vara rationell ses felaktigt som liktydigt med att vara är känslolös, cynisk och kall. Men känslors godhet är överskattad. Känslor är en viktig orsak till dåliga beslut - och inte bara det utan även till direkt ondskefulla handlingar.

Claes Wallenius